Votivskeppet Maria Christina

Förord

Sjöfartsverket har sedan länge ett tekniskt sjösäkerhetssamarbete med sjöfartsmyndigheter och -skolor i Estland. Sedan någon tid har detta samarbete med vårt grannland också fördjupats till att omfatta ett maritimt historiskt projekt, renovering av två votivskepp i Estland. Maria Christina som tillhört svenska kyrkan i Tallinn, nu i Tallinns Stadsmuseum, och Leesi-skeppet som tillhör S:t Chatarines församling i Leesi 50 km ost om Tallinn. Vidare har Sjöfartsverket låtit bygga en replikamodell av Maria Christina som överlämnats till svenska församlingen i Tallinn.

Vi tackar alla våra vänner som gjort denna insats möjlig. Ibland många finns den estniska konservatorsateljén Kanut, Estlands sjöfartsmuseum, Stadsmuséet i Tallinn, Sjöhistoriska muséet i Stockholm och där särskilt Sibylla Haasum och Göran Forss, Riksantikvarieämbetet i Estland och åtskilligt fler som aktivt hjälpt till och bistått i detta projekts genomförande.

Denna introduktion diskuterar Maria Christinas eventuella förebild i sitt historiska sammanhang och beskriver renoveringen respektive nybyggnaden av en replikamodell. Leesi-skeppet, som i sig är väl så intressant, har av utrymmesskäl fått lämnas utanför denna framställning.

Utställningskatalogen är utarbetad av Willand Ringborg.

Utställningen är producerad av Sjöfartsverkets Konstförening.

Återupptäckten av Maria Christina

Sjöfartsverket beslöt januari 1995 att stödja renovering och restaurering av några votivskepp i Estland. Problemet var att det inte fanns några. Nedrustning av kyrksamheten och förskingringen av kyrkoinventarier under Sovjetepoken innebar att votivskepp i kyrkor nu var ett historiskt fenomen. Estlands sjöhistoriska museum i Tallinn påbörjade en intensiv efterforskning. Det fanns gott hopp. En tidigare inventering 1993 av gamla kyrk-orglar i Est-land hade visat att visst, de fanns, – på ladugårdsvindar och kyrkomagasin och lite här och där. Till sist fann man en orgelskatt av inte sönderrenoverade orglar av betydande musik- och kyrkohistoriskt intresse.

Efterforskningen ledde snart till fullträff. Högst upp i Stadsmuséets magasin (Linnamuseeum) i Tallinn påträffades skeppet Maria Christina. Högst i stortoppen flög den gula och den blå. Hur kunde det komma sig? Fanns det ett svenskt påbrå?

Jodå, Maria Christina visade sig vara det votivskepp som hängt i svenska församlingens kyrka i Tallinn under tiden fram till den ryska ockupationen under andra världskriget. Maria Christina var ett av de två skepp som funnits i kyrkan, det andra var Johan August, nu försvunnen. Maria Christina blev ryskt krigsbyte, försvann, men erbjöds återköpas till Estland av en ukrainsk soldat. Den svenska församlingen existerade då inte längre. Modellen kunde 1952 återföras till Tallinn med Linnamuseeum som ny ägare. Skeppet, nu illa skadat med bruten mesantoppstång, skadat galjons-ornament, trasig rigg och vissa delar löskomna, men som helhet hyggligt intakt, kunde återföras till sin hemmahamn.

Vad är ett votivskepp?

Votivskepp är ett vanligt inventarium i församlingskyrkor särskilt efter svenska kusten. En skärgårdskyrka är ofullkomlig om där inte finns en båt. Sedvänjan är urgammal.

latinska ’votum’ betyder röst, precis som votering betyder röstning. Redan romarna gav tacksägelseoffer till gudarna när någon lycklig eller fördelaktig händelse hade inträffat. Seden övertogs delvis av den kristna kyrkan. Men i kust- och skärgårdssamhällen fick denna offergåva en mer specifik betydelse. En sjöman från trakten som varit i sjönöd och i stor fara för sitt liv kunde bygga en modell av sitt fartyg och som tacksägelse för sin räddning överlämna det till sin kyrka.

Har det funnits en förebild?

Maria Christina har tillsammans med Johan August hängt i svensk-estniska kyrkan i Tallinn. Båda fartygsnamnen klingar onekligen svenskt. Var är förebilderna? Har de funnits? Om Johan August har vi inga spår. Maria Christina har en datering på akterspegeln, 15 december 1747. Denna påmålning kan vara sekun-där och gjord efter att modellen färdigställts. Modellen är rikt målad men dekorationerna är inte fartygs- eller tidstypiska utan kan vara gjorda i något förment förbättringsförsök. Ett fartyg har inte blommor på låringen!

Modellen avbildar en tremastad fullriggare med ett undersegel (stor- eller focksegel) och ett märssegel på varje mast. Fartyget har gaffelsegel på mesanmasten och inte latin-segel vilket är en förhållandevis modern riggning på ett 1700-talsfartyg. Far-tyget har emellertid på bogsprötet en riggning med två råsegel, blinda och bovenblinda. Dessa segel bars för att motverka lovgivighet och är en ålderdomlig riggningsdetalj. Under 1700-talet övergick man i stället till klyvarbom och förstagsegel. Maria Christina bär två stagsegel mellan masterna och ett förstagsegel.

Vad berättar skrov och rigg?

Bovenblindan försvann i början av 1700-talet. Klyvarbommen, utriggad föröver från bogsprötet, innebar att ytterligare ett försegel för att kompen-se-ra lovgivigheten kunde bäras. Latinmesanseglet ersattes av gaffelmesan under 1700-talets andra hälft. Modellen för endast två råsegel, inte tre, vilket är en jämförelsevis ålderdomlig riggning.

Förebilden till modellen kan vara ett kompaniskepp. Kompaniskepp är handelsfartyg i fjärrtrafik. Utvecklingen av fartyg, kompassen och navigeringskonsten under 1600-talet satte fart på fjärrfarten. Holländarna gick i täten med att bilda privilegier för redare med ensamrätt till handeln. Ostasiatiska kompanier, kompanier för Medelhavet och Afrika bildades. I Sverige gavs privilegier till ett antal kompanier som dock aldrig kom igång ordentligt, fartygen kunde inte finansieras, de som kom iväg föll offer för sjöröveri och annat

Men 1731 utfärdade kungen en oktroj (privilegium) för Ostindiska kompaniet i Sverige. Nu började en 70-årig transocean fjärrtrafik, den första under svensk flagg (vikingatågen då undantagna, vikingaresorna förde knappast flagga utan andra symboler).

Lösenorden för tiden, merkantilismens epok, var industri och handel. Nationalförmögenheten skulle växa med maximal export och så liten import som möjligt. Samtidigt var fascinationen inför de åtråvärda skatterna i Asien tillräcklig för att väcka lystmäte, tyger, porslin, kryddor, te, rotting och sagogryn. Ut skeppas tackjärn, tjära, koppar, spik, stål, musköter, brädor och till viss del verkstadsprodukter.

Fartygen hade en lastkapacitet på 150-500 läster. En läst motsvarar 2,5 ton d v s fartygen tog 300-1.300 tons last.

Fartygen var bestyckade till skydd för pirater och fribrytare och för att inge respekt på destinationsorterna. Handelskompanierna anlade handelsstationer som inte sällan var fortifikatoriskt förstärkta men då handelshusen byggdes ut i Canton och Macao fick sjöfarten en mer fridfull framtoning. De fartyg som förlorades i farten var i skeppsbrott, mer sällan i piratstrid.

Ostindiefarare eller stormaktsfartyg?

Maria Christina avbildar med all säkerhet en liten till medelstor ostindiefarare med standardbestyckning (20-24 kanoner i ett däck). Fartygets galjons-figur, ett förgyllt stående lejon, har förekommit på flera andra svenska fartyg.

Frågan om en förebild till Maria Christina är dunkel. Det finns inte belagt att något fartyg med detta namn har byggts. Däremot finns åtskilliga fartyg byggda 1680 och framåt i namnkombinationer med Maria eller Christina, byggda i Sverige. I Baltikum, Finland och tyska områden under stormaktstiden byggdes åtskilliga fartyg till handelsflottan under stormaktstiden. Faktum är att det byggdes fler fartyg i dessa provinser i egentliga Sverige. Efter 1720, när de baltiska provinserna förlorats, byggdes huvudsakligen kompaniskeppen för t ex ostindiska kompaniet i Sverige.

Avsaknaden av spår för att finna en förebild till Maria Christina må tillåta oss att spekulera över när modellen kan ha gjorts.

Riggtypernas utveckling under tidigt 1700-tal var följande:

Maria Christina låter sig inte entydigt dateras till riggtyp. Förseglen, förstag och blindor är en ålderdomlig riggtyp, likaså riggningen med två råsegel. Mesanriggen däremot är vanlig först senare, mot slutet av 1700-talet. Maria Christina kan således vara en modell gjord utan verklig förebild, men med konstruktionsförebilder i riggen som var moderniteter respektive väl beprövad teknik runt ca 1720. Av den exakta skrovformen och spant-rutan kan man sannolikt inte dra några långtgående slutsatser, modellen är rustikt gjord med detaljer överdimensionerade och rimligen inte skalenliga.

Var kan modellen vara byggd? Detta är höljt i dunkel. Trots stark skeppsbyggartradition i de svenska provinserna, kan naturligtvis modell-en vara byggd utanför Estland. Har den i så fall hamnat i svenska kyrkan i Tallinn genom någon av de svenska ätterna som fortfarande var stora jordägare under den ryska tiden efter 1720? Eller har den byggts av någon i svenskbygderna utefter kusten i nordöstra Estland?

En sak är klar, Maria Christina är ett vittnesbörd om handeln över de stora haven och att någon förbindelse med kompaniepoken föreligger. Ett kurio-sum är att det varit ett bestyckat skepp som hängt som votivskepp i S:t Mikaelkyrkan, detta är ovanligt. Men det finns åtminstone tre kända bestyckade votivskepp i Sverige.

Renoveringen

Maria Christina som votivskepp är en dyrgrip. Hon torde räknas till något av de äldsta kända votivskeppen med någon svensk anknytning. Renove-ring-en av Maria Christina fordrade hänsynstaganden till hennes proviniens och till konservatorstraditionen i Estland. Renoveringen har utförts av den stat-liga estniska renoveringsinstitutionen Kanut som har bred och djup fack-kom-pe-tens inom museal konservatorsteknik. Emellertid saknades tradition på fartygsmodeller. En specialistgrupp sammansatt av representanter från Eesti Meremuuseum i Tallinn och Sjöhistoriska muséet i Stockholm engagerades för att säkra konserveringens genomförande. Restaureringen omfattade demontering av alla segel och löpande rigg, reparation och återställning av saknade eller söndriga trädetaljer m m. Renoveringen omfattade i trädetaljer

– nytillverkning av förtoppstång
– svarvning av 7 saknade kanoner
– reparation av stävkonsolidering till galjonsfigur
– smärre bättringsmålning

Seglen tvättades och lagades och löpande riggen utbyttes mot svart vaxad linnetråd.

Under konserveringsarbetet kunde konstateras att fartyget restaurerats en gång tidigare. På insidan av akterspegeln är målat på plywood (således ej ursprunglig) texten ’1747. Gud med os. 1904.’. Vi kan således notera att dateringen från 1747 på akterspegeln och den från 1904 på insidan båda är gjorda på svenska språket.

Fartyget har efter renovering åter överlämnats till sin nuvarande ägare Linnamuseeum och finns nu tillgänglig att beskåda för allmänheten i stadstornet Kikk-in-de-Kökk, holländska för kika-in-i-köket, i Tallinn. (Namnet på tornet kommer därav att från den högtbelägna punkten kunde vaktposten se in i Tallinns många kök och se vad som lagades till middag).

Maria Cristinas tvillingsyster, replikamodellen

Svenska S:t Mikaels församling i Tallinn förlorade sin Maria Christina under andra världskriget. Församlingen har återuppstått i Tallinn 1992 och har återfått sin kyrka. Sjöfartsverket beslöt 1995 stödja kyrkan i att återerövra sin gestaltning som kyrkorum. I en sjöfartsförsamling bör ett votivskepp finnas.

Uppdraget att bygga en replikamodell av Maria Christina för S:t Mikaels församling lämnades till modellbyggaren Juri Zhurba i Tallinn. Arbetet påbörjades med en detaljerad uppmätning av den befintliga modellen och en detaljerad riggritning, som då också dokumenterade riggningen som stöd för konserveringsarbetet av originalmodellen.

Skrovet är byggt i furu. Köl och stävar och andra utvändiga detaljer av skrovet är byggda i ek och björk. Däcket och däckdetaljer är byggda i ek, bok och björk. Fartyget är målat med oljefärg. Jungfrur, block och andra riggdetaljer samt master, toppstänger och rår är gjorda av apelträd. Galjonsfiguren är gjuten i gips, impregnerad med linolja och förgylld. Löpande och stående rigg är av paraffinerad linnetråd, seglen är sydda i linne. För stabilitet är modellen ballastad med 1,5 kilo bly.

Modellen med stående rigg invigdes i S:t Mikaelskyrkan i Tallinn den 12 december 1995 och modellen överlämnades i slutligt riggat och segelsatt skick till församlingen i Tallinn den 19 mars 1996. I avvaktan på att modellen får sin slutliga hamn i svenska S:t Mikaelför-sam-lingens kyrka står modellen i entrékabinettet till Stormaktssalen på Svenska ambassaden i Tallinn.

S:t Mikaelskyrkan i Tallinn

Det har funnits en svensk församling i Tallinn grundad 1631 under stortmaktstiden. 1710 beslagtogs kyrkan av Ryska garnisonen. Den nuvarande kyrkobyggnaden i centrala Tallinn är f d Johannis hospitalet och invigd som kyrka år 1733. Efter de ryska truppernas intåg i Estland under andra världskriget har kyrkan använts bl a som träningslokal för brottare. Estniska evangelisk-lutherska kyrkan, svenska S:t Mikaelsförsamlingen i Tallinn har återfått sin helgedom och kyrkan håller nu på att återfå, om än i långsam takt, sin gestaltning som kyrkorum. Som samlingspunkt för församlingen är hon dock i funktion sedan länge, men tills vidare beroende av svenskt stöd för att fullfölja renoveringen av sin kyrka. Kyrkan har en vänförsamling i Sverige, S:t Mikaels församling i Vårby utanför Stockholm.

Källförteckning

Svenskt skeppsbyggeri, Red Gustaf Halldin. Allhems förlag, Malmö, 1963.

Ostindiska kompaniet, Tore Frängsmyr, Bra Böcker, Höganäs, 1976.

Stockholms segelsjöfart 1732-1932, Hj.T.Börjesson. Stockholm, 1932.

AB Svenska Ostasiatiska Kompaniet 1907-1928, Fritz Schéel. Göteborg, 1928.

Svenska Flottans historia, band 2, 1680-1814. Red S. Arthur Svensson, Allhems förlag, Malmö, 1943.

Båtmodeller och museibåtar, Sjöhistoriska sällskapets årsbok 1990-91, Borås, 1990.

Conservation – Restoration of Votive Ship Maria Christina from S:t Mikael Church. Conservation Centre Kanut, Tallinn, 1995 (stencil).