Estlandssvenskar

En kort historik om estlandssvenskar

Snart har det gått ett halvt sekel sedan de sista estlandssvenskarna lämnade sitt gamla hemland för att börja ett nytt liv i Sverige. Flykten innebar att svenskbygden i Estland med rötter från 1200-1300-talet ödelades. Den svenska bosättningen var spridd från Runö i Rigabukten till Tallinn med koncentration till socknarna Nuckö och Ormsö på Estlands nordvästkust. Näringsgrenarna utgjordes främst av åkerbruk, boskapsskötsel och fiske. Kontakter med Sverige och Svensk-Finland upprätthölls på olika sätt: svenska präster tjänstgjorde i svenskbygderna, skolundervisning bedrevs på svenska och talrika sjötransporter förekom mellan Sverige och Estland. Under åren 1920-43 fanns en svensk folkhögskola (Birkas) och 1931-43 även ett svenskt gymnasium i Hapsal.

1939 var antalet estlandssvenskar ca 8.000. Huvuddelen flydde under kriget till Sverige. Bara några hundratal stannade kvar.

Det har funnits svenskar i Estland under mer än sex sekler. Den tidigaste bevarade urkunden som nämner svenskar i Estland är Hapsals stadslag från 1294. Invandringen fortsatte under medeltiden och nya områden befolkades av svenskar. Så uppstod svenskbygderna: Nuckö, Ormsö, Odensholm, (norra) Dagö, Runö, Vippal, Korkis, Rågöarna och (senare) Nargö, de flesta bestående intill våra dagar. Dessutom bildades mindre svenska samhällen på många platser längs kusterna. även staden Tallinn (Reval) hade ett betydande inslag av svenskar.

Vi vet inte riktigt varför dessa svenskar bosatte sig längs Estlands kuster. De har kommit från Sverige eller från Nyland i Finland och slagit sig ner på ganska magra marker, men med tillgång till goda fiskevatten och gräsrika strandängar. De flesta av svenskarna kom till domäner som hörde till biskopsstift eller kloster och inom dessa områden tillförsäkrades de ”svensk rätt”, dvs personlig frihet, medan deras estniska grannar blev mer beroende av sina adliga herrar.

Genom reformationen på 1500-talet övergick kyrkans jord till staten. Efter det ryska anfallet 1558, och efter långa strider kom Estland och större delen av Livland under svensk överhöghet.

 

På 1600-talet överlät staten bygderna med fria svenska bönder till adelsmän, som inte beaktade böndernas rättigheter. Därmed hade feodalväldet hunnit ifatt de fria svenskarna och ett godsägarvälde byggt på livegenskap skapades.  

Ännu värre blev 1700-talet och första hälften av 1800-talet med rysk överhöghet, då landet dessutom administrerades av det balttyska ridderskapet, utan större inblandning av den ryska centralregeringen. Om svenskarna hänvisade till sina frihetsbrev, blev de uppsagda från sina gårdar och ersatta med ester. – På de mindre öarna var förhållandena drägligare. Runö och Nargö ägdes av staten; Odensholm och Rågöarna hörde visserligen till adelsgods, men dessa låg på fastlandet.

Under andra hälften av århundradet vände utvecklingen. Nya bondelagar begränsade godsägarens befogenheter, förbjöd kroppsstraff, gav bönderna kommunal självstyrelse, rese- och näringsfrihet och föreskrev inrättande av folkskolor. Viktigast blev möjligheten att friköpa bondgården från godset. – Dessa friköp började i landets sydligare delar. I svenskbygderna finansierade man gårdsköpen genom att utöka odlingen av potatis och sälja denna i Finland eller Sverige från egna skutor.

 

På 1870-talet utsände Evangeliska Fosterlandsstiftelsen några lärare till de nyinrättade estlandssvenska skolorna. Förutom sin undervisning höll de gärna religiösa möten och åstadkom väckelser, som spred sig i bygden. Dessa rörelser ställde sig tyvärr starkt avvisande till den profana bildningsrörelse, som växte fram kring sekelskiftet.

När tsarregimen from 1880-talet satte in en beslutsam förryskningspolitik kom hela skolväsendet i kläm. Rysslands nederlag i kriget mot Japan och den följande revolutionen 1905 mildrade det ryska trycket och hela befolkningen utnyttjade tillfället att bilda föreningar. I svenskbygden bildades år 1909 en kulturförening, Svenska Odlingens Vänner, som än idag är estlandssvenskarnas centrala organisation. Under åren fram till första världskriget hade den en omfattande verksamhet. Exempelvis ordnades svenskundervisning, söndagsskola och lånebibliotek.

Rysslands nederlag i kriget och den följande politiska oredan öppnade en möjlighet för Estland att tillkämpa sig oberoende och bli en självständig republik. En under århundraden uppdämd frihetslängtan tog sig nu uttryck i livlig verksamhet på många områden, främst kanske på det kulturella fältet. Detta gällde även landets svenskar, som försökte hålla jämna steg med esterna i kulturutvecklingen. Med rikssvenskt stöd förbättrade man sina skolor och knöt fastare förbindelser med Sverige och Finland, där intresset för Estland också ökade. 1917 bildades ”Svenska folkförbundet”, som skulle tillvarata estlandssvenskarnas politiska och medborgerliga intressen och en tidning för svenskarna i Estland – Kustbon – började ges ut. Benämningen estlandssvensk började användas under denna period med inspiration från Finland och finlandssvenskarna.

Den politiska oron i Europa, den stora ekonomiska krisen och landets brist på politisk tradition ledde i början av trettiotalet till diktatur. Den var visserligen mild och avsågs att bli tidsbegränsad men bestod till krigsutbrottet.

Den sk Molotov-Ribbentrop-pakten mellan Tyskland och Sovjet förde Estland till Sovjets intressesfär. Hösten 1939 tågade Röda armen in i landet. Nargö, Rågöarna och Odensholm blev fästningsområden och befolkningen tvingades att lämna öarna. Den nya samhällsomvandlingen hotade att tillintetgöra alla svenska kultursträvanden. Under dessa omständigheter försökte man få till stånd en allmän överflyttning till Sverige men fick inte utresetillstånd.

1941 bröt Tyskland pakten och anföll Sovjetunionen. De tyska trupperna trängde på kort tid fram till de baltiska länderna. Trots den snabba framryckningen hade ryssarna hunnit deportera en del av civilbefolkningen och transportera bort mobiliserade unga män.

Inte heller de nya makthavarna medgav en allmän överflyttning av estlandssvenskarna till Sverige. Däremot började små flyktbåtar under skydd av nattmörkret lämna stränderna. Under intryck av motgångarna på östfronten mildrades den tyska hållningen och sk sjuktransporter kom till stånd. Arbetsföra unga män fick dock inte följa med dessa transporter utan var hänvisade till att söka flyktmöjligheter på egen hand.

Hösten 1944, inför Tysklands sammanbrott på östfronten, flydde 80.000 människor från Estland innan sovjetarmen åter tog landet i besittning. Omkring 25.000 av dem hamnade i Sverige och då hade ca 8.000 estlandssvenskar redan kommit tidigare. Svenskbygderna i Estland blev därmed nästan helt utrymda.

Estlandssvenskarna hade inte mycket med sig av personliga tillhörigheter när de kom till Sverige, men de förde med sig ett säreget kulturarv. Kulturföreningen Svenska Odlingens Vänner återupptog ganska snart sin verksamhet i Sverige och har under de snart 50 år som gått samlat bilder och dokument, föremål och dräkter samt dokumenterat det estlandssvenska kulturarvet i åtskilliga skrifter av vilka ”En bok om Estlands svenskar” nu kommit ut med fyra delar.

Dessutom har en ny förening bildats, Svenska Odlingens Nya Generation, för att hos barn och barnbarn väcka intresse för och sprida kännedom om den estlandssvenska folkgruppens historia och kultur. I och med Sovjetunionens upplösning och Estlands frigörelse har nya möjligheter uppstått att etablera kontakt med Estlands forna svenskbygder, estlandssvenskarnas gamla fosterland och den nybildade föreningen Samfundet för Estlandssvensk Kultur.

Svenska Odlingens Vänner i Estland återuppstod 2004 och är idag en aktiv mötesplats för både estlandssvenskar och alla de svenskar som kommit till Estland sedan landets återupprättade självständighet 1991.